Lite Göteborgs sjöscoutkårs Historia
Göteborgs Sjöscoutkårs historia i sammandrag intalad  av Hans Yngström januari 1999.Text redigerad av Åsa Larsson.

Jag var på mitt första scoutläger 1930. Det var ett flickscoutläger. En dag skulle vi gå en poängpromenad och startade med att jag skulle klättra över en stenmur, men snubblade och stukade ena foten. Jag kunde inte följa med utan blev placerad på en gräsmatta på en filt med en liten trevlig blåvingeflicka som underhöll mig, medan de andra fortsatte tävlandet. 

1957 flyttade jag från Stockholm till Göteborg och 1958 kom jag med i Göteborgs Sjöscoutkår. Jag jobbade på en annonsbyrå och en av kunderna, Linopeters, vars reklamchef, Tore Blom, var en viktig och energisk person inom sjöscouterna. Han tog med mig ut till kårstationen på Brännö, och jag var såld.

Jag ska försöka att berätta kårens historia och göra det helt ur minnet, och de årtal som jag då och då nämner kan vara fel något år åt ena eller andra hållet. Det finns också luckor i det jag vill berätta. Från 30- och 40-talet finns inte mycket material kvar och dessa två årtionden behöver fyllas ut av några som var med då och som vet vad som hände.

Det fanns i Göteborg en gymnastiklärare och reservofficer som hette Ebbe Lieberath. Han var lärare på Högre Latinläroverket, nuvarande Hvitfeldtska. Kring 1910 gjorde han en resa från Göteborg. En båtresa i skärgården. och upptäckte scoutrörelsen som just hade startat och fick tag i Scouting for Boys, - en bok skriven av förgrundsgestalten Lord Baden Powell. Han såg genast att scouting var något för svenska ungdomar och han tog initiativ till att starta Svenska Scoutförbundet 1912. 1913 var han med och bildade Göteborgs Sjöscouter. Det fanns tidigare en scoutliknande verksamhet som hette Riddarpojkarna, som leddes av en pastor Klingener. Den gruppen gick över i Göteborgs Sjöscouter.

I lokalen finns inramad en handskriven rulle från november 1913 med de första medlemmarna och deras adresser. Man ser där att de flesta medlemmarna bodde kring Linnégatan. På Linnégatan fanns Janssons Möbelhus. En son till ägaren, Kalle Jansson, kom 1916 med i Göteborgs Sjöscouter. Han var då 12 år gammal. Han är vår äldste nu levande medlem. Han har berättat för mig att 1916 seglade han med kårens koster (antagligen Sandra eller Odin) från Göteborg till Stenungssund. Den första seglingen blev ett starkt minne för honom. När han blev lite äldre skaffade han sig en egen koster och gick med i Segelsällskapet Fram, där han var aktiv i många år. Han har sommarstuga i Vassdal på Brännö. Vid Sjöscoutfemkampen i Göteborg 1986 var Kalle Jansson prisutdelare (ombord på Viking). Han berättade då om sin segling 70 år tidigare och att han samma sommar - 1986 - hade seglat från Stenungssund till Göteborg med en son och suttit vid rodret hela vägen.

Förste kårchefen hette Tage Svalander och han var en energisk människa. Redan tidigt fick kåren en större båt, en koster, som man kunde göra lite längre seglingar i, och dessutom hade Tage en segeleka, Skopan. Man träffades till att börja med i ett kontorsrum på Köpmansgatan och beträffande lokaler därefter, känner jag inte till var man höll hus. Inte förrän kåren på 40‑talet kom in i Sjöfartsmuseet. Tidigt fick kåren också tillgång till en stuga på Ängholmen, mellan Saltholmen och Långedrag.

I stadsarkivet har kåren en hylla med papper av alla de slag, från de första tjugo åren. Där finns protokoll, bokföringsböcker, räkningar, korrespondens, loggböcker och dessutom bilder på glasplåtar som har överförts till negativ och sedan kopior. På dessa bilder ser man i flera fall båtar som kåren hade med sjöscouter ombord och det finns också bilder från stugan på Ängholmen. På våren tog medlemmarna kårens fana på spårvagnen och åkte ut till Långedrag.

På 30-talet hade kåren en stor blåsorkester som spelade i olika sammanhang. Viktigt var då att medlemmarna med musikkåren i spetsen vandrade Långedragsvägen ut till Ängholmen, där kårchefen höll ett litet tal inför den vårmönstring man då hade. Första världskriget pågick och han manade medlemmarna att tänka på fosterlandet och vara beredda till försvar om det skulle behövas.

Kårens koster Odin lånades en dag av en advokat, som efter segling förtöjde den i Långedragshamnen. På natten kom storm, båten slet sig och hamnade uppe på piren.

Det kom då och då förfrågningar till kåren om medlemmar kunde ställa upp som gastar på större segelbåtar. Det var emellertid bestämt att styrelsen måste godkänna en sådan gastplats, så att det fanns kontroll på att det var en skötsam ägare till båten.

På 20-talet var det ett större evenemang på Gustav Adolfs torg och då deltog medlemmar från kåren som vakter invid kajen till stora hamnkanalen, med uppgift att rädda i kanalen fallne personer.

På 10- och 20-talet var det få medlemmar som hade telefon så när kontakt skulle tas måste man antingen gå hem till personen, eller skriva ett brev. Detta gör att det finns en hel del korrespondens bland kårens papper. En pojke skrev till kårchefen att han var medveten om att han inte betalat medlemsavgiften, men hade nu pengar och undrade om han efter arbetets slut på lördagen kunde få gå hem till kårchefen och betala medlemsavgiften. En annan pojke jobbade på Nya Varvet och han skrev till kårchefen att arbetarna sa att han inte kunde vara medlem i kåren och i fackföreningen samtidigt, utan måste välja. Han undrade om det verkligen kunde vara så. Dessutom sa arbetarna att sjöscouterna stal åror på Nya Varvet.

Tage Svalander avgick som ordförande mot slutet av 20-talet och ersattes (tror jag) under några år av Erland Ekström. 1930 eller 1931 blev Jan Sjödal kårchef och det var han under 25 år. Under 30-talet var verksamheten ganska dålig, med bara ett fåtal medlemmar, men kåren hade lyckan att ha goda kontakter med Sjöfartsmuseets ledning och i början av 30-talet fick kåren flytta in i lokaler i Sjöfartsmuseet, med ingång motgaveln vid kampanilen. Det var ett större rum där avdelningar kunde träffas, ett sekretariat och ett mindre rum för styrelsemöten, seniormöten med mera.

1944 sa ingenjör Karl Rudolf i Långedragsbolaget att kåren inte längre fick använda stugan på Ängholmen. Han föreslog att kåren skulle försöka köpa mark någonstans i skärgården och han erbjöd sig att skänka en del pengar för markköp. Jan Sjödal hade sett att det var några vikar på norra Brännö som verkade bra, och han skickade ut några pojkar till Brännö för att rekognoscera. Han hade närmast tänkt sig Vassdal, men pojkarna fann att Ersdal var mycket bättre.

Kontakt togs med markägaren, Emil Rörberg, och 7000 m2 mark köptes. Inte ända ner till vattnet, strandskyddet var nog 50 meter, men ändå var det en mycket bra tomt, som vi fortfarande har kvar. Genast startade arbetet med att bygga en stuga uppe på berget. Det var Roland Gatt och John "Tjontan" Kristiansson som var pådrivande. Arkitekt Beckman ritade huset som stod klart 1947 Huset bestod då av nuvarande stora rummet, fast fönstren var i gaveln mot lekplatsen, medan det mot stranden inte fanns några fönster, men en dörr ut mot en liten inbyggd veranda. Köket var hälften av dagens storlek, med vedspis samt en liten sovhytt med 3-våningsbädd. I stora rummets vägg mot hallen fanns tre våningskojer. Hallen plus tvättrummet var ett ledarrum. Ingången var där nuvarande ingången till ledarrummet är. Kårens dåvarande båtar, Albatross och Faludden, såldes för 300 kr och bohusjullar beställdes från Tjörn för 600 kr. Kåren har fortfarande Tott och Bölja som alltså köptes 1948-1950.

Början av 1960-talet var en stor byggnadsperiod på kårstationen. Båtskjulet byggdes och stranden arrenderades på 25 år av byalaget. Båtskjulet gjordes så stort att fyra jullar kunde få rum där, för då hade vi ju Knoll, Tott, Bölja och Smack. Samtidigt byggdes sjöboden, vid kårens tomtgräns mot öster, och ovanför sjöboden en liten bod med två toalettrum och färgbod. Toaletterna bestod av tunnor som tömdes i buskagen nedanför båtskjulet.

SKF hade importerat italienare i slutet av 40-talet eftersom det var mycket ont om arbetskraft. De bodde i baracker i Gamlestan, men omkring 1960 flyttade de från barackerna till lägenheter och SKF skänkte då en av barackerna till kåren. Den transporterades på pråmar till kårstationen. Det bars upp en massa material och logementet byggdes. 1962, när logementen byggdes, slogs pojk- och flickscoutförbundet ihop. Flickscouternas ledare var mycket rädda om sina barn och krävde att det vid läger skulle vara minst en kilometer mellan pojkarna och flickornas förläggning, och om läger hölls i skärgården skulle det vara ett sund emellan. Vi satte upp en masonitvägg mellan Adam och Eva och tyckte att det kunde räcka.

Nästa byggnation kom då kåken renoverades: De stora fönstren sattes in mot stranden, köket fördubblades, tvättrum och ledarrum byggdes. Därefter har tid efter annan verandorna kommit till. En energisk byggledare på kårstationen var Evert Nilsson, som med hjälp av sina seniorer byggde multis. Evert och Bengt Engström byggde 73-74 de två småstugorna.
Kåren hade en vän Olof Trang på Sjöfartsmuseet, som stod klart 1931.

Tack vare kårstationen på Brännö blev det mer fart på verksamheten. Ungdomar och även ledare stannade kvar och verksamheten ökade snabbt. Jan Sjödal följdes 1957 av Pelle Warberg, som var en mycket aktiv kårchef. Pelle hade redan som 15-åring varit avdelningsledare på grund av bristen på vuxna ledare. Medlemsantalet ökade snabbt. Det bildades en avdelning på Jättestenskolan, dvs. Vargungar, Patrullscouter och Seniorer. Det fanns en Patrullscoutavdelning på dr Leborius gata i Guldheden och en i källaren på Änggårdens fritidsgård. Seniorerna fick använda huset Klämman i Gathenhielmska Reservatet. När vi var som störst, i början av 60-talet, var vi 300 medlemmar. Det var lite väl mycket att klara på ideell arbetskraft. Medlemsantalet minskade och avdelningsarbetet koncentrerades till Sjöfartsmuseet, men där fick vi inte stanna längre, för att lokalerna behövdes till bland annat kursverksamhet. Jag talade med Fritid, som tyckte att vi kunde använda Änggårdens Fritidsgård, en villa som låg långt inne i Änggården och som inte användes. Den låg inte sa bra till, ganska långt från spårvagnen. Nar Änggårdsborna upptäckte att vi hade börjat vår verksamhet där, ville de komma åt huset igen, varför vi återigen blev ombedda att flytta. Vi hittade ett snabbköp på Silvermyntsgatan nära Axel Dahlströms torg. Läget var bra och lokalen var ganska bra. Där var vi några år under början av 70-talet, tills Fritid sa att lokalen var för dyr och att vi måste se oss om efter något billigare. Då bestämde vi oss för att skaffa en lokal som vi kunde stanna i på sikt. Jag var ordförande då, och hade hört att husen i Klippans kulturreservat skulle renoveras. Jag gick dit en dag och kikade in genom trasiga rutor i skräpiga rum och hittade till slut Manbyggnaden till ladugården och fann att den skulle passa oss perfekt. Jag började skriva brev till bl a stadsfullmäktiges ordförande sjökapten Hans Hanson, där jag framhöll att ett kulturreservat måste också innehålla levande verksamhet och sjöscoutverksamhet skulle passa mycket bra där, särskilt med tanke på närheten till älven. Han svarade att det tyckte han också. En pappa satt med i fastighetsnämnden som skulle avgöra frågan. När beslut fattades stod nio konkurrenter mot varandra, men vi vann.1974 på sensommaren, när det var dags att flytta in, brann det i målarnas förråd mot köket och den sidan av huset blev skadad ända upp till yttertaket. Så följde ny renovering, ett års försening, och först hösten 1970 kunde vi flytta in.

Det var fantastiskt att komma in till ett nyrenoverat hus. Historiska Museet intresserade sig för huset, för de ville ju att det skulle vara tapeter och miljö som när huset byggdes 1867. Vi fick låna en del opraktiska möbler som vi ställde in i finrummet. Byggherre till huset var arkitekt Karl Berg, som har ritat en hel del hus i Göteborg. Uppe på berget, vid sockerbruket ligger gamla Älvsborgs Slott, med ruiner och en rolig lekplats. Ladugården hörde till slottet och fanns redan på 1500-talet. Ägorna gick uppför Älvsborgsgatan, Slottsskogsgatan och in i Slottsskogen, som tillhörde slottet. Det fanns ingen manbyggnad, eftersom det var Landshövdingen i Göteborg som förvaltade Älvsborgs Kungsladugård. Han bodde ju inne i stan och gjorde besök endast under dagtid. 1867 bestämdes att gården skulle tas ifrån landshövdingen och bli en självständig enhet. Då byggdes manbyggnaden. Ladugården har brunnit i flera omgångar sedan 1500-talet. Den äldsta delen från 1700-talet är den södra, som vetter mot Oscarsleden. I slutet av 80-talet kom marknadskrafterna igång och krävde marknadsmässiga hyror, även i det hus vi hyrde. Det blev allt dyrare år för år, och till slut hade vi inte råd att ha hela huset för oss själva. Mot slutet av 90-talet flyttade vi upp på den inredda vinden, och nedervåningen hade Dalheimers Hus.

Kårens båtar har nämnts då och då: Sandra, Ofin, Skopan, Faludden, Albatross, de fyra bohusjullarna, kostern Rea - stor, klumpig och svårseglad i lätt vind. På 60-talet kom de första plastbåtarna och vi köpte en Fingal från Fisksätra. Varv. En del yngre ledare arbetade som gastar under sommaren. Kent Svensson var gast på en i Marstrand, hos en svensk som bodde i London. Han hette Bengtsson och hade en mahognyseglare, Ella, och en drake. Ella var byggd av Hjalmar Johansson i Långedrag och när Bengtson dog testamenterade han Ella till kåren. Det var en mycket elegant och fin båt som såg mycket vacker ut när hon seglade. Men hon fordrade mycket arbete och många i kåren hävdade att vi inte kunde ha en så fin båt, så hon såldes.

På 70-talet tyckte vi att det vore bra med två likadana båtar, så vi köpte två Späckhuggare, direkt från varvet i Helsingör. De seglades i många år utan motor och en finns fortfarande kvar. Många ledare tyckte att de var små och trånga och därför köptes en OE36:a, Excess, för 200 000 kr. Då var det lite ojämnt med båtar igen: en stor båt och en lite mindre. I början av 90-talet, var det en man på Hinsholmen som hade en fin båt som han skulle ha för långsegling. Han såg kårens båtar på Hinsholmen och när han dog testamenterade han båten till kåren Den hade ett värde av närmare 400 000 kr. Intresset för segling bland de äldre minskade och folk skaffade egna båtar, så Excess och den andra båten såldes. Sedan sommaren 1998 har vi fortfarande den gamla Späckhuggaren och en ny Olsson 22:a.

På 50-talet hade vi en motorkryssare, byggd i mahogny. Den såldes och kåren köpte istället en träsnipa, Vackra Karin. Den hade ungefär samma utseende som nuvarande Karin. I träsnipan fanns en tändkulemotor som måste värmas med blåslampa. När plastbåtarna kom köpte vi en Wiksund 25, den båt vi nu har, från Norge. Det var en av de första arbetsbåtarna. Mycket praktiskt för vår verksamhet. Vi har försökt undvika att ha motorer på båtarna, åtminstone under den tid jag varit med i kåren. För att en motor ska fungera, skall den helst skötas av en person, och även köras av en person. Kårens båtar tvingas lyda under många olika körstilar. Båtfogdarna har sällan tid att under sommaren åtgärda akuta problem. Det har hänt då och då att vi har haft en snurra att sätta på en eka under våra Pingstläger och den har fungerat utmärkt. Första dan…

En gång fylldes en utombordare med bränsle från en bensindunk. Den gick inte och det visade sig att det varit linolja i bensindunken. Motorer kostar mycket pengar och det är svårt att få dem att alltid fungera. De behöver ibland helrenoveras och bör i största utsträckning undvikas. Kostnader och utgifter: Landscouting har inga utgifter för sådant, och därför lägre kostnader och mindre arbete. Men vi måste ju hålla oss med båtar av god standard som är välutrustade. Kåren har fått många båtar till skänks under de gånga 85 åren. Jag har, sedan jag blev pensionerad för ett tiotal år sedan, bott i min stuga nära kårstationen och haft kårens telefon kopplad till min egen. Då och då har någon ringt och berättat att han har en träbåt och undrat om kåren vill ta hand om den. Jag har frågat i vilket skick den varit och förstått att det varit mycket arbete, därför har jag försiktigt och vänligt (hoppas jag) avböjt. Ledarna har redan fullt upp med att sköta de båtar vi nu har. Någon gång har det accepterats och vi har tagit emot båten. Några seniorer har fått överta den, utrusta den och ha den som sin egen.

Kostnader har varit, under årens lopp: lokal, stuga på Ängholmen, senare Brännö, utrustning av olika slag, utbyggnad av kårstationen (där har en del material skänkts och det mesta av arbetet har utförts av medlemmar). Inkomster har det varit svårare med.

Ledarna har aldrig haft någon ersättning för det jobb de gör. En avdelningsledare har ju sin avdelning från början av september till slutet av maj, i två timmar per vecka, plus förberedelser, plus utflykter, Övernattningar på helger, kanske Öppet hus på kårstationen under februarilovet, deltagit i Pingstläger och läger på sommaren. Ledarna har fått betala för Pingstlägret, men på sommarlägren har det ibland varit gratis för ledare. Lokalhyror i stan har varit en utgift som blivit allt större med åren. Kårstationen har bidragit med stora kostnader i eluppvärmning. Vintertid används den visserligen bara på helgerna, men räkningarna blir ändå digra. Återkommande kostnader är nytt kylskåp, ny spis, målarfärg och småreparationer. En stor kostnad är att för varje medlem måste en summa betalas in till Scoutdistriktet och Scoutförbundet. Inkomst är medlemsavgifter. Det har varit olika åsikter om medlemsavgiften. En del år har den varit låg och vi har låtit medlemmar betala för det de använder.

När en avdelning var ute på Brännö, fick ungdomarna betala några kronor per natt. Vid segling med de större båtarna betalas också en dygnsavgift. En annan syn har varit att det är enklare att ta en rejäl avgift från varje medlem och sedan låta allt övrigt vara fritt, utom deltagande i läger. I första alternativet blir det mycket arbete för ledarna i att inkassera avgifter. Det andra alternativet kan innebära stora kostnader för en familj med många medlemmar, men det har förekommit att vi tagit ordinarie avgift för första barnet och halv avgift för syskon.

Det kommunala bidragen är andra inkomster. Lokalbidrag, bidrag för aktivitet, som man får per medlem och möte. Det går också att söka bidrag. När vi köpte Rea fick vi bidrag från allmänna arvsfonden. Andra inkomstkällor är olika aktiviteter, såsom julbasar - arrangerad av tidigare centralgruppen, dvs. föräldrar, senare damklubben, som träffades regelbundet och sydde och förberedde julmarknaden. Gruppen bestod av mammor, senare mor- och farföräldrar. Inkomster kom också från olika aktiviteter. Vi blev en gång ombedda att medverka vid Kennelklubbens Internationella Hundutställning på Svenska Mässan att sköta uppbyggnad av alla boxar och sitta i kassor. Barnen gick omkring med sopskyffel och gjorde rent efter hundarna. Efter hundutställningen var det en halv natts arbete att röja upp: sopa tiotusentals kvadratmeter mässgolv. Det deltagandet gav under flera år en summa pengar. Vi hade också ett flytvästlotteri på Båtmässan under många år. Det gick bra så länge vi var ensamma, men så småningom upptäckte även andra föreningar idén och vi fick konkurrens.

På flytande båtmässan i Långedrag var kåren engagerad under 70-talet i säkerhetstjänsten. Karin låg vid tornet, med besättning beredd att hastigt rycka ut.

En pappa som arbetade på skattekontoret (eller fögderiet) bad oss hjälpa till när de skulle flytta från de gamla lokalerna till ett nybyggt hus och det gav oss arbete i några helger.

Kårstationen har inte bara varit utgifter utan även inkomster. Sjöscouterna i Skåne hade ju ingen skärgard och deras närmsta öar ligger i Blekinge eller Göteborg. De började att sommartid utnyttja kårstationen för egna läger, och för detta fick vi ersättning per deltagare. Ryktet om kårstationen spred sig (någon reklam har vi aldrig gjort) och det har blivit uthyrningar till internationella sommarläger och till andra scoutkårer. Fritid Majorna med ledaren Ing-Marie 'Bubblan' Larsson har sedan 1980 haft läger på kårstationen vecka 27 för barn 10-14 år, bosatta i Majorna. Jag har deltagit sedan starten och det gläder mig att det program som jag tillsammans med Bubblan gjorde upp fortfarande gäller. Det har gett en stadig inkomst i många år för en veckas läger.

Vår och höst har skolor hyrt en eller flera dagar. Värnamo Folkhögskola har varit på kårstationen sju-åtta år och funnit att det är en bra avslutning på deras fritidsledarkurs. På höstarna har skolklasser haft inskolningsdagar som arrangerats av Fritid. De har fått ägna sig åt rodd, de har gjort "reklamfilm" med video, fått diskutera fritiden, vad de ska göra och vad de vill göra, de har fått spela musikinstrument. Många lärare har uppskattat denna inskolningsform, för då har de fått träffa eleverna under otvungna former och lite på avstånd kunnat se vad de går för. Jag hörde en lärare en gång som sa att "den flickan har aldrig sagt något i skolan, men här pratar hon ju" .Uthyrningar har gett inkomster, men också utgifter och arbete för framför allt stugfogdarna, när det gäller underhåll.

Nästan varje höst arrangeras en sjöscoutfemkamp för tvåmannalag någonstans i Sverige. Vi har ofta varit med och arrangerat när den gått i Göteborg. Ett år hade vi femkampen på Brännö och då hade vi taxibåt som gick över till Arken, där simningarna ägde rum. Jag har alltid tyckt att det är viktigt att vi, och framförallt seniorerna, deltar i femkampen, då det ger chans till kontakt med andra kårer och en möjlighet att testa sina egna färdigheter i sjömaning, navigation, segling, simning och rodd.

Här kommer vi in på att det framförallt för seniorer och yngre ledare behövs ett program även utanför kårens ram. Det har varit innebandy i Djurgårdsskolan, gymnastik i Burgårdsskolan, med korgboll (som det hette på den tiden). Lag har deltagit i fältstafetten i Slottsskogen - en skojig och omväxlande tävling med tiotusentals deltagare. Ett år var vi med i Korpens sjumannaturnering i fotboll. Det gick bra till en början, men mot slutet hade vi svårt att få ihop ett helt lag. Ibland har det arrangerats skidresor, några gånger till Norge och en gång till Kandersteg, scouternas hus i Schweiz.

1920 reste en grupp ungdomar till Olympiska spelen i Antwerpen. Kristi Himmelfärdshelgen har ibland använts av seniorerna för paddling någonstans, gärna i Dalsland. Eller cykling i fyra dagar i Danmark. Trettonhelgen åkte en gång en grupp seniorer till England för att bland annat se båtmässan. Juniorscouter och patrullscouters verksamhet följer i mycket de teorier som lord Baden Powell la fram i sin bok Scouting for Boys 1907. Händighet är en viktig del. Den kan man få utlopp för i sjöboden på kårstationen på Brännö. Teori är förstås viktigt, då det gäller segling: att lära sig de enkla grunderna i navigation. Praktiskt sker det på kårstationen i Optimisterna. Där får barnen första gången sätta sig i en båt och lära känna vindarna.

När de blir lite äldre, får de patrullvis segla med jullarna i viken och då uppleva lite mer spänning. Seniorer som är duktiga på segling, får efter sina ledares godkännande, segla ut på en vikingasegling med jullarna under ett dygn. När de kommit tillbaka och allt gått väl, är de godkända och får segla utanför viken. Nästa steg är att segla de större båtarna med ledare. Det är viktigt med kunskaper och sjövett, kunskaper om naturen, särskilt då den strandnära naturen.

Patrullindelning har alltid ansetts viktigt. Att 15-20 barn ingår i en avdelning - det kan bli som i skolan. Därför införde scoutingen patruller, om en fem-sex-sju stycken, som hängde ihop hela året. En av deltagarna i patrullen var patrulledare. På så sätt tillhörde scouten även en mindre grupp och patrullen fick då sättas samman sa att de trivdes tillsammans. Patrullen tävlar också på Pingstlägret, i Pingstfia och Röde Jack, och får då visa sina färdigheter. I lokalen i stan sitter man patrullvis och hjälper varandra.

Avdelningsledarna kallar, i början av hösten, patrulledarna till ett möte, då man talar om vad man ska göra i avdelningen: nar man ska kunna ha en gemensam helg på kårstationen, vad tyngdpunkten bör ligga på i arbetet. Scoutlagen gäller förstås för alla, och den innebär i stort att man ska vara hygglig mot varandra. Alla i en avdelning kan inte tycka om alla, men man ska vara hyggliga mot varandra.

Det har varit Pingstläger på kårstationen i 55 år utan avbrott med ungefär samma program och samma matsedel. På Pingstafton har man ätit köttbullar och makaroner, och på Pingstdagen korv med mos. Barnen har fått följa ett program, där några seglar optimister, andra seglar julle och ytterligare andra seglar inlånade tvåmastade slupar. En gränsbrännbollsturnering ingår i lägret. På Pingstdagen går patrulltävlingen längs ett spår som seniorerna lagt ut. Seniorerna ligger på kontrollerna. De är ganska trötta, eftersom de har nattseglat. På kvällen på Pingstdagen är det lägerbål då deltagarna får gå upp på berget och en bit bort. Lägerbålen var tidigare mer allvarliga och vemodiga, med scoutsånger. Det har blivit lite mer frisläppt under senare år. På annandagen fortsätter seglingarna, final hålls i gränsbrännbollen, prisutdelning och utnämning av ledare.

Tidigare utnämndes ledare på Allhelgonshelgen i Johanneskyrkan. Kyrkoherden Sven Johansson var pappa till ett barn som så småningom blev ledare i kåren och vi hade god kontakt med honom. När patrullscouter blir 15 år blir de seniorscouter, och det måste märkas tydligt att det är skillnad mellan att vara patrullscout och senior. Seniorverksamheten är friare. Där ska seniorerna själva ta initiativ till verksamhet, vilket de inte alltid gör till ledarnas förtvivlan. Ledarnas försök att hitta på ett varierat program har inte alltid uppskattas. Men jag tror att ledarna ska vara envisa och inte ge sig. Om de kommer med tio förslag, kanske det elfte är bra. Seniorerna ar också en resurs. De får hjälpa till i olika sammanhang, vid serveringen på julmarknaden, på Brännö. Jag har alltid ansett att det är viktigt att seniorerna kommer ut på helgerna. Inte för att de alltid gör ett fantastiskt jobb, men för att de lär sig hur det fungerar och vad som behöver göras. Seniorerna ska från början lära sig att nu tillhör de äldre i kåren. Tillsammans med ledarna äter de lunch och dricker kaffe framför allt. De pratas och diskuteras om kårens verksamhet, och de bör gärna komma med egna inlägg och synpunkter på ett otvunget sätt

Styrelsemötena har under årens lopp varit ganska öppna. Till mötena har kommit styrelsemedlemmar men även andra medlemmar och också seniorer. Det är viktigt att mötena blir en form av stormöten. Där ska man besluta om något som ska göras och chansen att direkt fråga om någon är villig att åta sig uppdraget. Den möjligheten förloras vid mindre styrelser. Då kommer beslut uppifrån, över medlemmarnas huvuden. Genom stormötet blir beslutet gemensamt, och utförandet blir också gemensamt. Även om stormötesstyrelser ar jobbiga - för det är de - så är de väldigt nyttiga för medlemmarna, framförallt de yngre. Kåren fungerar mycket bättre med en stor styrelse. Styrelsen har genom åren bestått av ordförande och vice ordförande. Vice ordförande har ofta varit en teknisk person, som haft hand om båtar mm. Sekreterare, kassör, redaktör för Saltstänk (som kommit ut sedan ca 1950), ansvarig för bidrag, medlemsregistrerare, avdelningsledare, stugfogdar på Klippan och Brännö, båtfogdar, gärna någon som håller kontakt med distriktet.

Bredvid styrelsen brukar finnas några råd: programrådet som håller kontakt med avdelningsledarna, stugrådet som består av stugfogdarna, och båtrådet som består av båtfogdarna, alla med varsin ordförande. Båtrådsordförandens uppgift är ganska stor. Han ska ju se till att allt flyter. Det kan hända att någon åtar sig en uppgift på hösten, men sedan pga. studier eller annat inte mäktar med. Därför är båtrådsordföranden en ganska viktig post. Till stugfogdarna på Brännö hör också uppgiften att sköta uthyrningen av anläggningen. Det gäller alltså att boka och instruera de som hyr vad som gäller. Jag har sedan jag flyttade till Brännö blivit nyckelperson i kåren, på så sätt att de som hyr går några hundra meter till huset där jag bor och hämtar nyckeln, och lämnar tillbaka den när de åker. 1986 byggdes en väg från byn till Ersdal, där kårstationen ligger, ca 1 km. Det året arrangerade Amnestygruppen på Brännö, där jag varit medlem sedan dess, en Amnestydag, och det har vi fortsatt med varje år. På grund av vägen och kanske Amnestydagen har kåren blivit mera känd på Brännö. Folk har upptäckt anläggningen. Jag träffade en man som bor vid affären och som gjort det väldigt många år. Han hade aldrig tidigare varit i Ersdal och aldrig sett kårstationen. Vi har ganska gott rykte på Brännö och vi har många medlemmar som skaffat sig hus på Brännö. Året om bor Sven Stenborg, Ibert Johansson och undertecknad.


HANS YNGSTRÖM